Tomas Wikström

Flemingsberg utvecklades från början ur storskaliga etableringar. Det började med Huddinge sjukhus, fortsatte med industrier och senare forskningspark och högskola. Parallellt byggdes ett antal bostadsenklaver och så småningom fick Flemingsberg sin egen järnvägsstation på stambanan. Det är rätt anmärkningsvärt hur dåligt Flemingsbergs potential utnyttjas. Med sitt läge mitt i en expansiv region är det svårt att föreställa sig bättre möjligheter att bli en synnerligen attraktiv nod. Orsakerna är inte helt lätta att reda ut. Den obebyggda centrala delen ägs av Skanska som avvaktar rätt tillfälle för exploatering. Politikerna och tjänstemännen tvekar, som det verkar i rädsla för att Flemingsberg skulle konkurrera ut handeln i centralorten Huddinge. Flemingsberg som ort lider av den uppdelning som enklaverna för med sig, förstärkt av markanta mellanzoner. Enklavernas invånare är främmande för varandra och inte så många lyckas överbrygga dessa klyftor. Att bebygga tomrummet i centrum skulle öppna stora möjligheter för hela stadsdelen, genom att skapa mötesplatser som förenar.

Hofors har vuxit fram under århundraden som ett brukssamhälle. Ekonomin har alltid baserats på en enda industri och det gäller i stort sett än idag. I likhet med i Flemingsberg finns här en relativt stabil sysselsättning, om än mer beroende av världsmarknadens fluktuationer. Hofors å andra sidan kämpar med svårare problem än Flemingsberg. Visserligen har man en konkurrenskraftig industri som tyvärr sysselsätter allt färre personer. Men för Hofors som bostadsort är den tunga industrin ingen tillgång, tvärtom. Den kärva bruksorten har svårt att erbjuda de kvaliteter som man förväntar av en ort i kunskapssamhället, trots allt som finns i omgivningarna. Så har också befolkningen minskat, inte på grund av industrinedläggning utan p g a rationaliseringar. Det är slående att denna industri som sysselsätter allt färre hoforsbor kräver allt större markytor och blir rumsligt sett allt mer dominerande. Ändå är Hofors en sammanhängande ort där delarna hänger samman. Till skillnad från i Flemingsberg saknas här obebyggda mellanzoner. Det leende jordbrukslandskapet i Torsåker representerar den attraktiva idyllen ur boendesynpunkt men saknar stadsmässiga kvaliteter. Här finns dock konst och hantverk representerade. Men Hofors och Torsåker är två helt skilda världar.

Hofors och Flemingsberg, de båda studerade orterna, är i termer av urbana landskap radikalt olika varandra. Många skulle nog överhuvudtaget inte se Hofors som del av ett urbant landskap. Därför utgör de sammanhang för platsvärldar som med nödvändighet ter sig olika.

Skillnaderna mellan dem kan analyseras under tre rubriker: mobilitet, konnektivitet och responsivitet. När det gäller mobilitet betonas här de dagliga förflyttningarna. Flemingsberg har ett starkt inflöde av arbetspendlare samtidigt som invånarna oftast arbetar utanför stadsdelen. I Hofors både arbetar och bor man och relativt få pendlar ut och in. Att Flemingsbergs identitet är otydlig och Hofors relativt stabil kan bl a hänga samman med skillnaderna i mobilitet. Konnektivitet handlar om tillgänglighet för kontakt. För båda dessa stadslandskap är mobilen betydelsefull men möjligheterna att omsätta t ex telefonkontakt i möten ansikte mot ansikte skiljer sig i hög grad mellan dem. Flemingsbergs läge i en tätbefolkad region med goda kollektivtrafikförbindelser ger bättre kontaktmöjligheter. För Hofors del motverkas glesheten av att regionens befolkning samlats kring det öst-västliga stråket Gävle-Falun. Vill man förflytta sig utanför detta stråk är man i praktiken hänvisad till bil. Också i termer av responsivitet framträder de båda orterna som radikalt olika varandra. I Flemingsberg står en tung och stum modernism mot friheten i de delvis försummade mellanzonerna. Hofors är — med undantag för Ovakos jättelika industriområde — en småskalig ort. I båda fallen är de centrala platserna relativt troftiga — i Flemingsberg dessutom segregerade — medan i första hand ”naturen” erbjuder platser som responderar. I Flemingsberg är den mest frekventerade platsen inte oväntat stationen som är byggd så att bostadsområdenas invånare separeras från sjukhusets, tingsrättens och högskolans anställda och studenterna. I Hofors erbjuder området kring korsningen Centralgatan/Skolgatan några få mötesplatser varav den mest inbjudande är en relativt ny trädgårdsanläggning.