Tomas Wikström

Mobilen, tillgängligheten och stadens ämnesomsättning

Det finns få texter som går djupare in på hur det urbana landskapets form och användning påverkas av att allt fler människor idag har en mobiltelefon. Anthony Townsend anser att den utbredda tillgången till mobil kommunikation gör en förnyad analys av staden nödvändig, eftersom mobiltelefonin förändrar dess ”metabolism”. Denna förändring beror på att samordningen mellan olika aktörer kan ske fortlöpande och i sista ögonblicket. På vissa områden kommer behovet av noggrann planering och schemaläggning att minska och istället ersättas av mer spontana och flexibla mönster för interaktion, vilket leder till en mer intensiv användning av kapital och en ökad urban ämnesomsättning.  Mobiltelefonen kan ses som det redskap som tidigare saknats för att göra det urbana landskapet levbart, menar Townsend. Stadsplanerare har svårt att förstå dessa förändringar eftersom de sitter fast i ett centraliserat tänkande som gör dem blinda för de transformationer i stadens användning som sker i mikroskalan. 

Staden har genom århundraden utvecklats i processer som byggt på att information och kommunikation var hänvisad till distinkta platser. Den trådbundna elektroniska kommunikationen innebar att information inte längre behövde transporteras fysiskt över land och hav och därför förmedlades snabbare mellan dessa platser. Men det handlade fortfarande om bestämda och fasta platser. Eftersom mobilen medger att informationsförmedlingen kan ske i stort sett oberoende av plats, måste dess dramatiska utbredning också uppmärksammas som en förändring av samma magnitud som boktryckarkonsten, postverket, artilleriet eller bilismen. Man skulle kunna tänka sig att det slags konnektivitet som mobilen medger skulle förbättra koordineringen mellan människor i det urbana landskapet. Men man kan också spekulera i motsatt riktning, att när man inte längre behöver planera tid och plats för möten i förväg blir konsekvensen mer spontana förflyttningar som antagligen kommer att öka resandet. Slutligen kan man också, som Townsend, hävda att den allestädes närvarande tillgången till effektiva kommunikationsredskap skulle öka ”ämnesomsättningen” i termer av tätare interaktion och till följd av det fler förflyttningar.

Utan att särskilt mycket behandla den mobila kommunikationen, hävdar också Marten Hajer och Arnold Reijndorp att dagens stadsplanerare har svårt att ta till sig de förändringar som sker i det offentliga rummet.  De menar att den traditionella staden byggde på en meningsfull formell typologi av gator, torg, boulevarder och parker, men att denna idag har förlorat sin mening i virrvarret av urbana rum och att det offentliga idag utspelar sig i rum och på sätt som inte har kunnat förutses av planerarna, medan ambitiöst anlagda offentliga platser ibland står tomma. Men vad mobiltelefonin betyder för hur det urbana landskapets olika platser befolkas och används är en i stort sett outforskad fråga.

Mobiltelefoni: splittrar eller för samman?

När Anthony Townsend hävdar att mobilen är just det kommunikationsredskap som den glesa och utspridda staden tidigare saknat, är det främst den ökade tillgängligheten genom kommunikationens frigörelse från beroendet av bestämda platser han syftar på. Det finns dock andra, motstridiga tendenser i den pågående urbana utvecklingen. ##ev utvidga!

I boken Splintering Urbanism beskriver författarna med hjälp av internationella exempel hur det urbana landskapets infrastrukturer är orättvist fördelade. Staden är full av ”gräddfiler” för de redan privilegierade. Det gäller alltifrån elektricitet, vatten och avlopp över vägnät och kollektivtrafik till internet. De menar att den pågående stadstillväxten accentuerar orättvisorna, inte minst genom att närhet och tillgänglighet blir alltmer ojämnt fördelade resurser. Både genom själva placeringen i det urbana landskapet och genom tillgången till effektiva och tillförlitliga transporter har de gynnade invånarna fördelar. Till de fattigas situation med sämre bostadsförhållanden kommer ofta ett betydande tillägg till arbetstiden i form av långa restider.

Företrädarna för perspektivet att stadslandskapet muterar pekar istället på de nya möjligheter som öppnas när nya närhetsrelationer uppstår och de gamla städerna förlorar sin privilegierade ställning. I splittrade och mångfasetterade urbana landskap skapas därmed helt nya förutsättningar. Det måste inte längre vara en nackdel att bo långt ifrån regionens historiska tyngdpunkter eftersom möjligheter till arbete, utbildning, inköp, nöjen osv på närmare håll skapas när nya etableringar görs.

Det är i detta motsägelsefulla sammanhang som mobilens roll bör ses. Hör mobiltelefonin till de ojämnt fördelade och därmed segregerande infrastrukturer som behandlas i Splintering Urbanism? Ingår dess enastående tillväxt bland de tendenser som får urbana landskap att mutera på oförutsedda och kanske för många stadsinvånare mer gynnsamma sätt?

Stora förväntningar har ofta ställts till kommunikations- och transportteknikers utveckling. Vissa, som t ex H G Wells vision om en värld med snabba transporter, har gått i uppfyllelse . Många optimistiska förutsägelser om mobiltelefonin och det internetbaserade kommunikationssamhället har däremot kommit på skam. Den nya tekniken har t ex inte reducerat pendlingen och gjort människor till distansarbetare. Istället har den på ett drastiskt sätt förändrat arbetslivet och sätten att producera varor och tjänster. På musikens och filmens område, för att ta ett exempel, dematerialiseras själva produkterna medan den infrastruktur som förmedlar dem blir allt tyngre, kraftfullare och mer energikrävande.  Mobiltelefonins täckning förbättras ständigt och bandbredden ökar medan användarens redskap har krympt till den lilla men mångfunktionella lur de flesta av oss har i fickan idag. Men hur ser konsekvenserna ut för stadslandskapet av att konnektiviteten frigörs från bestämda platser?

Mobilnätets räckvidd och prestanda i övrigt beror av masternas placering och effekten för sändning och mottagning. Täckningen överskrider de hinder och förbindelser som är ojämnt fördelade i det urbana landskapet och som ligger bakom den splittring som beskrivs i Splintering Urbanism. Mobiltelefonin med dess infrastruktur kan, där den når både rika och fattiga, ha en utjämnande effekt. Det är dock uppenbart att leverantörerna prioriterar tätt befolkade områden och därför är glesbygdens befolkning förfördelad. I en stad där hög- och låginkomsttagarnas områden ligger tätt packade har mobiltelefonin troligen en täckning som verkar utjämnande. Men på grund av mobiltransmissionernas begränsade räckvidd kan en ojämn fördelning förväntas så snart rika och fattiga områden överskrider en viss storlek.  Sådana skillnader kan komma att förstärkas när bandbredden ökar och ställer högre krav på infrastruktur. Redan nu är möjligheterna att ringa och skicka SMS relativt väl utbredda även i glesbebyggda områden medan utnyttjande av mer resurskrävande mobilfunktioner förutsätter att man befinner sig i närheten av de mobilmaster som har kapacitet för högre hastigheter i överföringen.

Att mobilen blivit så spridd och tillgänglig för i stort sett vem som helst — de allra äldsta och de allra yngsta undantagna — betyder inte att vem som helst kan utnyttja den potentiella frihet den bär med sig. Enkelt uttryckt är det framför allt ”den kreativa klassen” som har de arbets- och livsvillkor som bäst svarar mot mobiltelefonins möjligheter.  Andra grupper är mera bundna till bestämda platser, verksamheter och tillverkningsprocesser. Det betyder givetvis inte att mobiltelefonen skulle sakna betydelse för människor som arbetar t ex inom vården eller tillverkningsindustrin. I känsliga miljöer, t ex på sjukhus, finns dock ofta restriktioner för mobilanvändning.

Om man försöker sammanfatta mobiltelefonins betydelse för det nya urbana landskapet bör två delvis motstridiga tendenser lyftas fram:

1. Mobiltelefonin minskar betydelsen av centralitet. Den möjliggör möten utanför de platser där man förr måste befinna sig för att ett möte skulle kunna ske eller samordnas. Dit hörde dels platser där man kunde kontaktas eller ta kontakt via fast telefoni (eller andra fast anslutna medier). Dit hörde också etablerade mötesplatser där man kunde räkna med – eller hoppas – att träffas vid vissa tider på dygnet, framför allt arbetsplatser, skolor och bostäder men också daghem, restauranger, barer och kaféer. Med tillgång till mobil får platser ”var som helst” en ökad potential för kommunikation och kontakt. Det gäller t ex transportsystemens mobila platser — bilar, bussar och tåg — där de urbana regionernas invånare tillbringar en betydande del av dygnet, men också de förflyttningsstråk där människor tar sig fram till fots eller på cykel. Tillgängligheten ökar på ett sätt som ter sig mer drastiskt ju längre förflyttningarna är och ju mer avlägsna och glest befolkade de platser är som man rör sig mellan. Det är en radikal förändring som sker när mobiltelefonen får allmän utbredning och telefoni som kommunikationsmedium därmed blir allestädes närvarande.

2. Betydelsen av mobiltelefonin för snabb, improviserad samordning av möten förutsätter dock korta tidsavstånd. Det gynnar de delar av stadslandskapet som är relativt täta och där avstånden är korta och/eller transporterna effektiva. Mobilens förmåga att, som Townsend skriver, öka ämnesomsättningen i staden är avhängig av att den ständiga tillgängligheten till dem man vill nå motsvaras av möjligheter att snabbt kunna förflytta sig till en mötesplats. Också i mobiltelefonens stad ger alltså täthet och centralitet fördelar. Troligen innebär detta att nya förtätningar som upprättar nya kopplingar och samband i stadslandskapet gynnas. Jag tänker då på ny bebyggelse för handel, utbildning, forskning, administration och tillverkning på platser med goda transporter. Men också i de glesare och trafikmässigt sämre försörjda delarna av urbana regioner innebär mobiltelefonin att människor ständigt är tillgängliga för de slags kontakter som huvudsakligen hanteras via telefonsamtal och andra mobila media.

Townsend 2000

Townsend 2000

Hajer & Reijndorp 2001

Att t ex promenaden längs vattnet i Västra hamnen i Malmö av dess användare skulle förvandlas till mycket frekventerad urban badstrand var inte avsikten när den planerades.  Den kanske kan ses som ett av de få lyckade misstagen, medan påkostade ”offentliga” platser ibland ter sig tomma och ödsliga. Därtill kommer att Västra hamnen, platser för bostadsmässan Bo 01, ur trafiksynpunkt är dålig kopplad till övriga delar av Malmö. Promenaden vid Öresund har en dragningskraft som övervinner de långa gång- och cykelavstånden till övriga delar av staden.

Graham & Marvin 2001

Att de nya, ännu kraftfullare mobilsystemet 4G byggs ut med början i de stora städerna är ett bra exempel på detta. Invånarna i Rinkeby kan förmodligen räkna med 4G samtidigt med de anställda i dataföretagen i Kista (norra Stockholm) medan de som bor i Hofors får vänta.

I boken Anticipations (1902) beskriver H G Wells världen som han tänkte sig att den skulle se ut omkring år 2000. Många av hans förutsägelser när det gäller den tekniska utvecklingen, t ex om transporter av personer och varor har gått i uppfyllelse. Hans vision om en jämlik och rättvis republik har däremot inte förverkligats. Texten finns tillgänglig elektroniskt [http://www.archive.org/details/anticipationsofr00welluoft] (besökt 2009-01-14).

Google avslöjade t ex nyligen att man satsar stora summor på utvecklingen av alternativa energikällor, med motiveringen att deras energikrävande datacentraler med sådan teknik skulle kunna göras oberoende av elnäten.

Det är svårt att hitta exakta uppgifter om räckvidden för olika mobilsystem. GSM-systemet, vilket fortfarande är det mest utbredda, sägs ha en räckvidd för varje mast på maximalt 40 km men i det urbana landskapet är avståndet mellan master ofta 3 km eller mindre, [http://en.wikipedia.org/wiki/Cell_site] (besökt 2009-01-16). En ökad bandbredd eller överföringshastighet minskar dock räckvidden, vilket innebär att allt större investeringar måste göras i flera och tätare placerade mobilmaster när systemens prestanda utökas.

Florida 2001